I helgen var Drömma och jag och tävlade HtM. Träningen var väl inte vad den borde varit, men det är inget nytt program och hon brukar vara rätt säker även med störning.
Den här gången gick jag in in ”startfållan” för tidigt… när jag gör det hinner jag bli lite för otålig och nervös. Bubblan med mig och Drömma hinner spricka å hon flamsar i väg. Jag försöker hjälpa henne tillbaka vilket bara gör allt värre.
Första starten var hon nosig och yvig och hade dåligt fokus. Inget konstigt med låga poäng.
Till den andra starten hade jag fått lite råd å pepp och gjorde om programmet lite, helt på improvisation. Nu spelade inte poängen så jättestor roll, fokus och samarbete var viktigare. Drömma gick mkt finare och hade bra fokus. Jag missade lite tajming i musiken, men tyckte programmet framfördes helt okej. Jag blev nog faktiskt lite besviken när jag missade uppflytt, för det kändes bättre än vad poängen visade, men som sagt poängen var inte det viktiga.
Men mest blev jag besviken på kritiken… eller den obefintliga… på ena pappret stod INGENTING, på det andra stod en mening med ganska negativ kritik. Jag hade gärna tagit lite tips och råd!
Swosch så åkte bra-känslan i botten.
Drömma hade ändå fokus hela programmet, höll i stort sett samma distans i postitionerna hela tiden, lite långt bak, men ändå konstant.
Givetvis är det långt till nästa tävling både i milantal och i kalendern så revanschen lär vänta på sig…